4.1 Introduktion till X

Det enklaste sättet att starta fönstersystemet X är att logga in via XDM; då kommer man automatiskt in i X. Figur 1.1 visar hur inloggningsskärmen kan se ut. På datorer som inte kör XDM måste man starta X manuellt med kommandot startx (eller möjligtvis xinit) från prompten efter att man loggat in genom en textterminal.

Vad som sker efter att man startat X beror på hur systemet är konfigurerat. I de flesta fall startas dock en så kallad fönsterhanterare. Fönsterhanteraren tillhandahåller bland annat en meny med vars hjälp man kan starta X-program, eller X-klienter som de kallas enligt gängse terminologi.

Bilden från en X-klient visas i ett (eller kanske flera) så kallade fönster på bildskärmen. Oftast är fönstren rektangulära. Bakgrunden på bildskärmen kallas för rotfönstret. Om man kör flera klienter samtidigt, så kan det bli många fönster på skärmen. I figur 4.5 finns det tre fönster (förutom rotfönstret) på bildskärmen, varav två delvis överlappar varandra.

Vanligtvis körs ett X-skal igång automatiskt när man startat X. Ett X-skal är helt enkelt ett fönster i vilket man kör sitt skal, så att man kan ge kommandon precis som vid skalet i en vanlig textterminal. Fönstret som X-skalet kör i kallas ibland för en terminalemulator eller för en pseudoterminal. Om inget X-skal startas automatiskt, kan man förmodligen starta ett med hjälp av fönsterhanterarens meny. Hur man hittar menyn beror återigen på konfigurationen, men ofta ska man flytta pekaren (den markör man styr med musen) till rotfönstret och trycka på en av musknapparna. Figur 4.1 visar hur menyn kan se ut. För att få fram ett X-skal ska man välja xterm eller något av de alternativ som finns under rubriken XShells.

  Bilden: Fönsterhanterarens meny.

  Bilden: Programmet xclock.

Ta fram ett X-skal nu! Ge kommandot$ xsetroot -solid Darkred
$vid prompten i X-skalet. Om det hela fungerar, så blir rotfönstret mörkrött. I stället för Darkred kan man ta färger som Green, Yellow, White, Midnightblue eller någon av de hundratals andra som finns angivna i filen /usr/lib/X11/rgb.txt (kommandot showrgb skriver ut dem).

Programmet xclock visar helt enkelt en klocka i ett fönster. Ge kommandot xclock & i ett X-skal för att prova programmet! Figur 4.2 visar hur det ser ut. Det är viktigt att man skriver tecknet & efter xclock. Skälet är att prompten i X-skalet inte återvänder förrän ett givet kommando är klart om man inte avslutar kommandot med &. Kommandot xsetroot tar mycket kort tid för datorn att köra, så man behöver inte starta det som en bakgrundsprocess. Om man råkar glömma tecknet & efter ett kommando som kör i evighet, så blir X-skalet oanvändbart. Man kan naturligtvis starta ett nytt skal då. Men man kan också avsluta processen med C-c. Eller man kan tillfälligt stoppa den med C-z och därefter köra igång den i bakgrunden med kommandot bg, varefter X-skalet åter blir användbart.

X tillhandahåller en klippbuffert. Detta innebär att man kan måla över ett stycke text i ett fönster genom att föra pekaren över texten med vänsterknappen intryckt. Texten kan klistras in någon annanstans genom att man trycker på musens mittknapp.

Vad som händer inuti ett fönster, och hur det ser ut där, sköter den enskilda klienten; samspelet mellan de olika fönstren kontrolleras av fönsterhanteraren. Det går att köra X utan någon fönsterhanterare, men då förloras mycket av funktionaliteten. Det finns många fönsterhanterare att välja mellan. Man kan bara köra en fönsterhanterare i taget, men det går utmärkt att stoppa en fönsterhanterare, och köra igång en annan, mitt i en X-session. Systemadministratören kan konfigurera de flesta av fönsterhanterarens funktioner, och varje användare kan ändra konfigurationen för sin egen del. Därför kan det vara svårt att förutsäga exakt vilka tjänster som erbjuds av fönsterhanteraren. Men vi ger ändå några exempel på vad man kan förvänta sig:

• Dekoration. Fönsterhanteraren kan rita en snygg ram kring fönstren och en titelrad över fönstret. Figurerna 4.3 och 4.4 ger några exempel. Genom att klicka med pekaren på de små bilderna i titelraden kan man bland annat maximera eller stänga fönstret.
• Flytta fönstren. Man kan flytta ett fönster genom att ställa pekaren på fönstrets titelrad och därefter flytta pekaren medan man håller en av musknapparna intryckt.
• Ändra fönstrens storlek. För att ändra storlek på ett fönster ska man ställa pekaren vid något av fönstrets hörn och sedan hålla musens vänsterknapp intryckt samtidigt som man flyttar pekaren.
• Lyfta och sänka fönstren. Om ett fönster är delvis övertäckt av andra, kan man lyfta upp det, så att det inte längre täcks, genom att klicka med någon av musknapparna mot fönstrets titelrad. Ett fönster som övertäcker andra kan sänkas ned genom att man klickar med någon av musknapparna mot dess titelrad.
• Fokus. Det fönster som tar emot den text man skriver in vid tangentbordet sägs vara i fokus. Fönsterhanteraren avgör vilket fönster som är i fokus. Ofta ska man klicka med pekaren i ett fönster för att sätta det i fokus. Ibland följer fokus pekaren, dvs det fönster som pekaren befinner sig i är i fokus. En tredje variant är att fokus överförs till ett fönster när pekaren flyttas till fönstret.
• Menysystem. Genom att tex klicka på de olika musknapparna med markören mot bakgrunden kan man få fram menyer. Med hjälp av någon av menyerna kan de klienter som finns tillgängliga på systemet startas. En annan av menyerna kan ha ett antal funktioner för att flytta, stänga eller ändra storlek på fönster. Någon av menyerna kan ha en lista över de fönster som är öppna; med hjälp av listan kan man snabbt förflytta pekaren till vilket som helst av fönstren.
• Virtuell arbetsyta. Man kan placera fönstren på en arbetsyta som innehåller flera ''låtsasskärmar''. Vid varje tillfälle finns bara en av låtsasskärmarna framme, men med hjälp av en slags karta kan man snabbt växla mellan de olika låtsasskärmarna. Kartan kan också ge en överblick över vilka fönster som finns på låtsasskärmarna.
• Startknappar. Fönsterhanteraren kan placera ''knappar'' med bilder på i ett fönster. Genom att klicka på knapparna kan man starta klienter, få upp menyer eller få kommandon utförda.
• Ikoner. Fönster som är i vägen kan tillfälligt döljas, för att plockas fram om de behövs vid ett senare tillfälle. Om man så önskar kan man få en ikon, en liten bild som representerar det dolda fönstret. Tex genom att klicka på ikonen kan man återfå ett dolt fönster.
• Snabbkommandon. Fönsterhanteraren kan instrueras att ta hand om vissa tangent- och muskombinationer och tolka dem som kommandon. Ett exempel på detta kan vara att metatangenten i kombination med piltangenterna växlar mellan de olika låtsasskärmarna. Andra exempel är att vissa tangentkombinationer kan maximera storleken på ett fönster eller flytta markören så att man slipper använda musen.

 

Bilden: Programmet xcalc, utan dekoration.

Bilden: Programmet xcalc, dekorerat av fönsterhanteraren FVWM2.

 

Bilden: Programmet xfontsel, dekorerat av TWM.

Bilden: Programmet xfontsel, dekorerat av OLVWM.

Bilden: Programmet xfontsel, dekorerat av FVWM95.